Efter att ledarskribenten ställde granskande frågor till Motala kommun för en månad sedan försvann hastigt ett ärende från kommunstyrelsens dagordning. I slutet av september återuppstod därefter kostpolicyn likt Fågel Fenix bland handlingarna, med en viktig förändring. Policyn är nämligen inte längre direkt olaglig, även om en del frågetecken kvarstår i formuleringarna.
Förslaget till ny kostpolicy kom i stället upp på kommunstyrelsens bord den 24 september. Beslutet om att föreslå kommunfullmäktige att anta kostpolicyn var därefter enhälligt, efter ett fåtal kommentarer. Kanske blir det inte heller någon dramatik i fullmäktige när det slutliga beslutet ska fattas där, men det ska vi inte vara riktigt säkra på. Det finns frågetecken kvar.
En titt på det nya policyförslaget visar att formuleringen ”i första hand ska närproducerade livsmedel prioriteras” finns kvar från det förslag som drogs tillbaka. Det är en oklar formulering, som fortfarande kan vara problematisk på flera sätt. Den del som tidigare lydde ”garanterat svenskproducerade livsmedel” har däremot tagits bort. Kvar står formuleringar kring att det som köps ska uppfylla krav i svensk miljö- och djurskyddslagstiftning.
Det kan tyckas vara en petitess, men så är inte fallet. Utifrån tidigare resonemang kring att det utifrån EU:s lagar inte är tillåtet att kräva ”garanterat svenskproducerade livsmedel” i en upphandling är det ett steg i rätt riktning att göra ovan nämnda förändring. Politikerna förefaller ha tagit intryck av de ställda frågorna och förbättrat innehållet.
Det är dock inte alla som är nöjda. ”Skandal” utbrister kostchefen Margaretha af Trolle, som inte har fått möjlighet att yttra sig i framtagandet av en ny kostpolicy. Det är förvisso upp till politikerna att lägga fram egna policys om de så behagar. Att så sker utan dialog tyder på en viss typ av politiskt ledarskap, ett väldigt styrande och kompromisslöst sådant. Inte särskilt situationsanpassat, utifrån ärendets karaktär.
Kommunstyrelsens ordförande Kåre Friberg (M) säger till MVT att dokumentet är ”en politisk viljeinriktning”, men det är i själva verket mer än så. Tjänstepersoner måste förhålla sig till policyn i sitt arbete och uppdraget är betydligt mer konkret än en lös viljeinriktning. Ska man hårdra det kan det fortfarande innebära upphandlingar med krav som strider mot rådande lagar. Det räcker inte med att lita på tjänstepersonernas goda omdöme om direktiven i sig är felaktiga.
Om ett mer modernt och dialoginriktat ledarskap som hade rått hos den politiska ledningen i frågan hade situationen varit en helt annan. Då hade fackkunskaper kunnat lyssnas på i ett tidigt skede, i stället för att kritiken behöver framföras via lokalpressen. Att så ändå har skett när det gäller kostpolicyn säger på ett väldigt tydligt sätt att det finns förbättringspotential hos den politiska ledningen. Personal som upplever att de inte behandlas väl har en tendens att flytta på sig.
Även om ambitionen att vilja öka andelen närproducerade varor är god framstår processen kring framtagningen av kostpolicyn som undermålig. Sista ordet borde därmed inte vara sagt i frågan om dess utformning inför det kommande beslutet i kommunfullmäktige.
Tobias Josefsson