Sociala medier dominerar på nätet. Det innebär ansvar. Därför är det bra att Facebook försökt hitta en konstruktiv väg i att motarbeta illegitim, politisk påverkan. Men ironiskt nog öppnar policyn för att tunga makthavare får en särskild gräddfil för att få torgföra sina verklighetsbilder.
En strid ström uppgifter sprids konstant på sociala medier. En stor del utgörs av ren annonsering, inte minst politisk sådan. I vilken utsträckning plattformar själva bör gå in och plocka bort “fake news” på annonsplats har länge debatterats. Så sent som häromveckan uttryckte i USA Demokraternas Elizabeth Warren stark kritik mot att Facebook låtit Donald Trump annonsera med uppenbara lögner om demokratiske kandidaten Joe Biden (The Guardian, 20/10).
I höst har frågan om betalda politiska annonser ställts på sin spets i och med att Facebook och Twitter intagit diametralt olika positioner. Från och med 22 november råder totalstopp för politisk reklam på Twitter. Oavsett vad man tycker om det – och vad effekterna kan tänkas bli – är beskedet tydligt. Detsamma kan inte sägas om Facebooks hållning.
Facebook kommer fortsätta tillåta politisk marknadsföring, vilket motiveras med yttrandefrihets- och demokratiskäl. Den som köper annonsutrymme för att driva politiska frågor måste framöver både bekräfta sin roll och publicera kontaktuppgifter (TT, 28/8). Gott så.
Det intressanta uppstår när det kommer till faktiska spelregler. Företaget har nämligen meddelat att de inte ska gå in som sanningsdomare. I en debattartikel nyligen resonerade företrädare för Facebook om att det måste vara väljare och medier som blir nålsögat när politiska budskap mottas (USA Today 1/11).
Med andra ord har Facebook infört ett politikerundantag från principen om att granska riktigheten i information – som alltså gäller övrig annonsering. Det kan låta som en klok avvägning. Ofta förekommer ju naturliga skiljelinjer mellan politikers problembeskrivningar och lägesbilder.
Problemet är att Facebook snårat till det. För vem definieras som politiker i Facebooks ögon? Häromdagen berättade Janne Elvelid, policyansvarig för Facebook i Norden, att det i grunden handlar om att vara “folkvald, även på lokal nivå såväl som på regional och nationell nivå” (Publicistklubben Stockholm 11/11).
Det är en problematisk definition. Genom köpt utrymme får därmed etablerade makthavare fortsatt stort svängrum att uttrycka sig fritt – medan annonser från aspirerande kandidater, som ännu saknar formell position, mycket väl kan bli föremål för faktagranskning. För att inte tala om profilerade opinionsbildare.
Facebook må ha haft goda intentioner. De har säkert försökt hitta en sund medelväg i en svår fråga. Likväl kan resultatet bli ett demokratiproblem. Donald Trump får fortsätta Facebook-härja medan ungdomsförbundaren som vill kampanja sig in i kommunfullmäktige riskerar att få sina ordval misstänkliggjorda. (Liberala nyhetsbyrån)
Max Eskilsson