Det är en underbar höstdag, solen värmer, luften tunn och frisk. Vi är ute på promenad i Trädgårdsföreningen i Linköping när jag mitt på en gräsmatta får syn på ett par klotrunda svampar.

- Wow, ropar jag, champinjoner! Jag tänker att jag måste smaka för att vara säker på min sak. Men champinjonen smakar inte alls som de champinjoner jag brukar plocka i grönsaksdisken på Hemköp. Så jag säger tvi och spottar. En kort googling senare inser jag att det förmodligen är vit flugsvamp jag tuggat på. En av Sveriges dödligaste svampar. Jag läser på Giftinformationscentralens webb att om man ätit en bit av svampen, större än en sockerbit, bör man magpumpas. Jag grabbar tag i dotterns nappflaska och gurglar munnen med vatten. När vi kommer hem borstar jag tungan med en tandborste.Tänk vad lätt det är att dö. ”Om man är dum”, fyller min mormor senare i när jag berättar vad som hänt. Touché.

Så oktober månads läslista har sett lite annorlunda ut för min del. Plötsligt seglade ”Lilla svampboken” upp som etta. I den går det inte att läsa om champinjoner. Ovana svampplockare rekommenderas nämligen att inte plocka någon vit svamp över huvud taget på grund av förväxlingsrisken. Ordspråket ”Ät inte gul snö” borde få sällskap av ”Ät inte vit svamp (om du inte är säker på din sak)”.

Tänk vad lätt det är att dö. Det påminns jag också om när jag läser Marie-Louise Ekmans ”Få se om hundarna är snälla ikväll...”. I den vakar Marie-Louise vid sin man Göstas sida. Han är sjuk. Svårt sjuk, cancer i levern, och Marie-Louise för dagbok över dagarna för att fungera som hans extra hjärna. Vi får följa med i det vardagliga, som handlar om att få honom att äta, att gå på toaletten. Levern som fortfarande fungerar klarar inte av några gifter, de måste ut. Ut ut innan hjärnan blir förgiftad. Det är i de allra vardagligaste, som vi återfinner de finaste betraktelserna. ”Jag vill att han ska komma hem snart. Så vi kan prata ihop igen. Sitta och smälta samman” önskar Marie-Louise.

Att Gösta Ekman gick bort förra året gör boken till såväl en träffande som större upplevelse. Det Marie-Louise Ekman upplevde 2011, då anteckningar är ifrån, tänker jag hon var med om förra året igen. Därför stannar jag och klappar på Gösta Ekman när jag passerar honom där han står och gråter utanför Östergötlands museum. Passande nog är funktionen som fick tårarna att rinna längst statyns kinder lagad sen i somras. Tänk vad lätt det är att dö, men hur starkt det kan påverka alla som finns kvar efter du är borta. Jag lovar att aldrig äta okänd svamp igen.

skriver krönikor för Kulturen var fjärde vecka